herewegoagain

Jag vaknar, tittar på klockan, 21 juli 08:47 läser jag från de röda stora siffrorna på klockan som står på mitt sängbord. Jag tittat åt höger på flickan som ligger bredvid mej. Hon andas lätt och avslappnat som takten till en sommarbalad. Jag reser mej upp och går bort till fönstret. Jag drar upp persiennerna försiktigt, jag vill inte väcka henne, hon ser så lugn ut... När persiennerna passerat min huvudhöjd träffas mitt ansikte utav den starka sommarsolen. När ögonen vant sig med ljuset tittar jag ut på gården, där finns hus, träd, människor, hundar, bilar, cyklar... Jag ser på träden de har en underbart grön färg på sina blad, men på samma gång tänker jag vad det är som håller det vackra uppe. Jag tänker på hur människor brukar säga att träden blir så nakna och döda under vintern. Så när hösten kommer faller alla dessa vackra blad av och kvar blir det vad många kallar en naken trädstam som står upp från jorden. Men faktum är att det är de starka som står kvar när de svaga har fallit.

//Valle

Jag har en flickvän i Frankrike och jag kan inte ett ord franska. Förr kunde jag det som rinnande vatten, men inte längre... Det är för att jag har förträngt det, eftersom att jag inte vill tala samma språk som hon gör med mej.
Ibland dimper det ner ett brev genom min ytterdörr. Det är hon, det ser jag direkt på handstilen. De runda och små bokstäverna är väl utplacerade över hela kuvertets baksida, men någonstans mitt i det hela finns en osäkerhet, något som är dolt, något som jag aldrig kommer få reda på. Någont som jag inte vill ha reda på. När jag sprettar upp kuvertet är det som jag förväntat mej, på franska... Jag förstår inget av det som hon skriver, och svaren på hennes brev blir oftast så enkla och tydliga som jag kan skriva utan att göra mig missförstådd. Jag försöker på engelska, men hon verkar inte förstå. Hon verkar inte ens vilja förstå... Efter en tid har jag fösökt med alla språk i världen, och då menar jag alla! Alla, förutom franska... Jag vill inte ta det på franska, jag vill bara inte! Men jag vet att det kommer en dag då jag måste... Så den dagen fick bli den här. Jag sätter mej ner vid mitt köksbord. Framför mej på den rutiga duken ligger alla hennes brev som hon en gång har skickat till mej, en i taget. Alla kuvert har den lugna men ändå oroliga baksidan... Där ligger det, allihopa och trängs bland de bruna och kletiga kaffekopps-ringarna som bildats utav mitt eviga behov av koffin. Jag sätter pennan mot pappret och tänker länge efter det franska ordet för "hej"... Bonjour madame!... Jag börjar skriva. Pennan stapplar fram över pappret som en blind man utan sin käpp, som en groda utan bakben eller som en varm sommardag utan en isglass... Till sist ger jag upp. Jag inser att hon alltid varit fransk och kommer alltid att vara fransk, och det finns inget jag kan göra för att ändra på det. Det ända jag kan komma på att skriva är:

Hasta la vista baby!

// Valle

Livet är som en gammal vinylsingel. Efter att låten har gått ligger nålen bara och skrapar i det tomma spåret ända tills du eller någon vänder på skivan och det händer något nytt. En ny låt spelas genom högtalarna ett tag, sedan lämnar den oss med melodin i tankarna för en stund, sedan börjar den sakta tyna bort, som en tand i ett glas med cola. Ibland önskar jag att det fanns en repeat-knapp, så att man kunde spela livets glada låt om och om igen, och bara sitta och titta på när nålen lätt ligger på den blanka och svarta roterande skivan. Men i de flesta stunderna som jag letat efter den knappen hittar jag den inte. Alla kan vända på sin egen skiva. Men det finns vissa som har glömt hur man gör. De har glömt hur man lyfter nålen från de tomma spåret längst in på skivan för att sedan kunna vända på den... Dessa personer behöver någon som gör det åt dem, dessa personer behöver en god vän.

// Valle

Jag ser en siluett en bit bort, den rör sig mot mig med osäkra steg, den kommer närmare och närmare. Plötsligt förstår jag vem det är. Det är en person som jag inte vill tala med, det är en person som jag inte vill se, det är en person som jag inte vill dela något med... Det är personen med ficklampan. Jag vände mig hastigt om och börjar gå,  jag tittar snabbt bakåt, mina ben känns konstiga, precis som om de skulle vilja vända om och sakta gå mot den nu halvspringande personen med ficklampan. Solen ligger rakt bakom mig och tredubblar min skugga som sträcker sig framför mig som en ängel utan vingar och gloria, den ängeln behöver inte det. För att jag vet att det finns dolt för ögat. Den ängeln är min kompis.

Bob Dylan sjunger:
It ain't no use in turnin' on your light, babe
That light I never knowed
An' it ain't no use in turnin' on your light, babe
I'm on the dark side of the road.
(Don't think twice, it's all right.)

// Valle

Mörkret har legat länge över min värld, det ända som lyser upp min dag är en enda gatlykta vars sken reflekteras i den vita och kalla snön nedanför. Nästan inget ljud släpps in i min värld från omvärlden bara några oklara röster och råd som jag knappt kan tyda. Rösterna säger mig saker jag redan borde ha fattat men varit för blind för att se det... Men nu äntligen börjar det ljusna, jag kan se en ljus prick långt därborta, precis som om det vore någon med ficklampa som äntligen kommit för att leta efter mig. Ljuset blir allt starkare och jag ser alla felsteg som jag har tagit, och jag ser alla mina fotspår som jag lämnat i snön. Nu har gatlyktans sken bytts ut till en stark sommar sol. Jag ser ner på marken som är nedanför lyktstolpen, den är nu täckt av grönt och fuktigt sommargräs. Det har sprits en doft i luften som jag känner väl igen, jag öppnar munnen och känner sommarens alla smaker attakera mina bedövade smaklökar. Jag ser mig omkring i omgivningen som för bara några minuter sedan inte syntes i mörkret. Där finns träd, där finns fåglar, blommor, och där finns mitt vanliga jag.


// Valle